Personal

Fick nyligen frågan: "Har det varit svårt att vänja sig vid att ha personal?"  och i detta inlägg har jag tänkt att försöka svara på den frågan.

Sedan vi flyttade till Indien har vår vardag förändrats en hel del. Vi får till exempel inte köra bil, vilket är klokt med tanke på hur trafiken ser ut här. Företaget har därför försett oss med både bil och en chaufför. Enligt Urbans avtal ska han finnas tillhands 24/7, dvs dygnet runt alla dagar i veckan. I verkligheten jobbar han 7.30 - 18.30 alla vardagar, eftersom han måste skjutsa Urban både till och från jobbet. Lördag och söndag varierar tiderna lite beroende på våra planer och för det mesta låter vi honom vara ledig en av dagarna. Att vara beroende av att ha en chaufför så fort man ska någonstans har både sina för- och nackdelar. Man blir väldigt låst, och att bara ta bilen till affären och köpa det där man glömde går inte när inte drivern är här. Man är aldrig heller ensamma i bilen, utan på alla resor finns det en utomstående med som ser och hör allt. Kan upplysa er om att min vana att alltid lyssna på radio i bilen och sjunga med i låtarna har upphört... Men numera behöver man aldrig fundera över parkering eller vem som får dricka ett glas vin på restaurangen. Vi tar oss även fram till platser vi inte visste var de ligger och har alltid en tolk tillhands. 

Övriga anställda, dvs maid och trädgårdsarbetare, har vi själva skaffat och deras löner är det därför vi som betalar. 

För motsvarande 300 kronor/ månad har vi 3 gubbar som ser till att det alltid är fint i vår trädgård. De klipper både gräs och buskar, vattnar, sår, rensar och krattar. Att slippa göra detta själv ser jag bara som ren lyx. Att vara ute och påta i trädgården har nämligen aldrig varit något som varken jag eller Urban varit särskilt förtjusta i.

Innan vi flyttade hit fick vi rådet att anställa en maid. Detta var jag till en början lite fundersam till, tyckte det kändes konstigt att någon skulle komma hem till mig och göra det som jag egentligen kunde göra själv. Eftersom jag inte ens skulle ha ett jobb så skulle jag ju dessutom ha all tid i världen till hushållsarbete. Nu visade det sig ju ganska snabbt att den svenska "veckostädningen" inte är något som håller här. Varken fönster eller dörrar är ordentligt tätade, så det kommer in väldigt mycket damm/sand hela tiden. Vårt hus är ju ungefär på 250 kvadratmeter och då blir det ju en hel del golv att hålla rena. Därför bestämde vi oss ganska snabbt för att lyda rådet att skaffa en heltidsanställd maid, så huset åtminstonde skulle vara någorlunda rent. Radha arbetar mån-lör mellan ca kl 10-16. För dessa 6-dagars-veckor betalar vi ungefär 900 kr/månad. För oss är inte detta mycket pengar, men för henne är det tillräckligt för mat, hyra och skolavgifter för båda sönerna. Jag vet även att vi betalar mer i lön än vad våra grannar gör trots att Radha har kortare arbetsdagar och mindre med arbetsuppgifter än deras maider. Det positiva med att ha en maid är ju att jag varken behöver städa, diska, hänga tvätt, stryka eller skala potatis längre. Drar jag igång ett storkok eller bullbak i köket, så vet jag ju att det kommer någon annan och diskar upp efter mig och det är ju också ganska bekvämt. Är jag ute på något ärende är det ju alltid någon hemma, utifall det kommer någon service- eller reparatörkille. Nackdelen är att man aldrig är själv, utan det finns alltid en människa till här hemma att ta hänsyn till. Men jag och Radha har arbetat in lite rutiner som gör att vi inte är ivägen för varandra, så det fungerar för det mesta väldigt bra. En annan sak man får tänka på är att lägga alla viktiga papper i lådor eller skåp, för ligger de framme blir de bortplockade och då kan det vara lite besvärligt innan man finner var de hamnat. 

Svaret på frågan är alltså att vi successivt vant oss med att ständigt ha anställda omkring oss. Vi njuter för fullt av all hjälp vi får och uppskattar denna lyx vår vardag har kryddats med. Emellanåt saknar vi dock lite privatliv och längtar till våra fria söndagar. Vi har numera blivit bättre på att delegera arbetsuppgifter till de anställda än vad vi var från början, men visst känns det fortfarande lite konstigt att tala om för någon annan vad de ska göra.