Idag förmiddag var jag iväg på mitt första volontär-arbete i Indien. Fast egentligen borde jag nog kalla det för ett studiebesök på en indisk särskola istället, för så värst mycket arbete blev det inte.
Vi var iallafall 6 damer i skiftande ålder som åkte i karavan genom de smala fullpackade små gränderna i en av de fattigare, äldre stadsdelarna, för att ta oss till skolan. När vi kom fram visade det sig att de just idag hade öppet hus för skolans föräldrar, så de skulle ha en massa parent-teacher conferences, men vi var så klart hjärtligt välkomna iallafall.
Som jag nämnt tidigare är i stort sett inget lika i Sverige och Indien, och det gällde även särskolan. Alla klassrum var placerade i ett våningsplan, eller i Sverige skulle vi nog istället kallat dem grupprum eftersom de var pyttesmå. Minst 10 barn hade de iallafall lyckats klämma in i varje rum, på utomhusplaststolar och med ett minimalt träbord framför sig. Väggarna gick inte ända upp till taket, utan de var mer som avgränsare för att skilja klassrummen från varandra. Därmed hörde man alla ljud från rummen bredvid och ljudnivån blev därmed mycket hög, som överallt här i landet. En lärare skulle ensam ta hand om alla barn i klassrummet, som så klart hade särskilda behov på grund av sina olika diagnoser. Jag hamnade i ett rum med barn mellan 10-12 år. Någon satt och försökte skriva av ABCDE, en annan 12345, en tredje försökte färglägga ett äpple och de andra bara satt stilla på sina stolar utan att göra någonting. Men alla var så glada! Så fort jag tittade på en av dem möttes jag av ett stort leende, så de verkade riktigt nöjda med att det kom någon som la märke till dem och försökte kommunicera lite. Tillslut lyckades läraren iallafall få fram något till alla barnen att sysselsätta sig med, men det dröjde nog en halvtimma... Frågan är hur länge de bara skulle ha suttit och stirrat rakt fram om inte jag varit där? Nästa gång jag åker dit ska jag ha med mig lite ritpapper och kritor och kanske även nåt litet pussel, så jag har något att plocka fram till dem som är sysslolösa.
Dagens lärdom: Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Och man kan även lyckas knö in en extra plaststol, till vitansiktet som kommer på besök. Från min placering mitt i klassrummet kunde jag genom att bara vrida lite på mig nå 6 olika elevers arbetsbord, utan att sträcka mig det minsta.
Vi var iallafall 6 damer i skiftande ålder som åkte i karavan genom de smala fullpackade små gränderna i en av de fattigare, äldre stadsdelarna, för att ta oss till skolan. När vi kom fram visade det sig att de just idag hade öppet hus för skolans föräldrar, så de skulle ha en massa parent-teacher conferences, men vi var så klart hjärtligt välkomna iallafall.
Som jag nämnt tidigare är i stort sett inget lika i Sverige och Indien, och det gällde även särskolan. Alla klassrum var placerade i ett våningsplan, eller i Sverige skulle vi nog istället kallat dem grupprum eftersom de var pyttesmå. Minst 10 barn hade de iallafall lyckats klämma in i varje rum, på utomhusplaststolar och med ett minimalt träbord framför sig. Väggarna gick inte ända upp till taket, utan de var mer som avgränsare för att skilja klassrummen från varandra. Därmed hörde man alla ljud från rummen bredvid och ljudnivån blev därmed mycket hög, som överallt här i landet. En lärare skulle ensam ta hand om alla barn i klassrummet, som så klart hade särskilda behov på grund av sina olika diagnoser. Jag hamnade i ett rum med barn mellan 10-12 år. Någon satt och försökte skriva av ABCDE, en annan 12345, en tredje försökte färglägga ett äpple och de andra bara satt stilla på sina stolar utan att göra någonting. Men alla var så glada! Så fort jag tittade på en av dem möttes jag av ett stort leende, så de verkade riktigt nöjda med att det kom någon som la märke till dem och försökte kommunicera lite. Tillslut lyckades läraren iallafall få fram något till alla barnen att sysselsätta sig med, men det dröjde nog en halvtimma... Frågan är hur länge de bara skulle ha suttit och stirrat rakt fram om inte jag varit där? Nästa gång jag åker dit ska jag ha med mig lite ritpapper och kritor och kanske även nåt litet pussel, så jag har något att plocka fram till dem som är sysslolösa.
Dagens lärdom: Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Och man kan även lyckas knö in en extra plaststol, till vitansiktet som kommer på besök. Från min placering mitt i klassrummet kunde jag genom att bara vrida lite på mig nå 6 olika elevers arbetsbord, utan att sträcka mig det minsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar