Funderingar

Vi har fått lite bekymmer. Mustafa, vår driver, arbetar för en taxifirma i stan, vilken det svenska företaget hyrt bil och driver av för två års tid. Enligt avtalet ska både bil och driver vara tillgängliga för oss 24/7 vilket med andra ord betyder att både bil och driver finns till enbart för oss under dygnets alla timmar. Nu har dock Mustafas chef, vilken han kallar "cheater", bestämt sig för att försöka tjäna lite extra pengar. Igår ringde han Mustafa mitt på dagen för att beordra honom att ta en flygplats-körning, eftersom en annan driver på firman informerat honom om att Mustafa var ledig för tillfället. Han svarade chefen att han inte kunde hämta folk på flygplatsen eftersom han väntade på mig vid ett köpcentra, en vit lögn med andra ord. Chefen konfronterade honom då med att jag vet att du ljuger, eftersom du nyss talat om för en kollega att du är i ditt lilla hus och vilar. I fortsättningen måste du börja ta extra körningar, eller också kommer jag att byta ut dig. Mustafa svarade då att han är beordrad att under dagarna vara hemma hos oss, i sitt lilla hus, för att kunna köra mig när jag behöver. Han kan därför inte smita undan med bilen för att köra extra, för det skulle jag märka direkt. Han blev då tillsagd att vid varje extrakörning som han är tvungen att köra påstå att han måste iväg och fixa nåt med bilen, för då kan inte jag hindra honom från att åka. Eftersom vi köpt Mustafas lojalitet, genom att ge honom lite extra pengar varje helg, berättade han allt detta för Urban igår kväll. Hans egentliga uppdrag är ju att bara ta de körningar som jag eller Urban beordrar honom. Urbans företag får ju betala taxifirman för diesel och extra-mil, så skulle han börja köra andra vid sidan av med våran bil, är det ju företaget i Sverige som får betala alla kostnader. Så man förstår ju att chefen ser en chans att försöka luras för att få in ännu mer pengar. Och nu är frågan, vad ska vi göra? Konfronterar vi chefen kommer Mustafa garanterat bli avskedad på grund av att han "skvallrat". Gör vi inget kommer främlingar att köras runt i "vår" bil medans vi riskerar att stå utan bil i nödsituationer. Kan ju säga att tankarna snurrar en hel del i skallen för tillfället... Planen vi lyckats komma fram till är att nästa gång Mustafa blir beordrad en extra-körning ska han åka, men ringa Urban. Urban kommer då att ringa upp Mustafa under körningen för att behöva bli skjutsad någonstans. Detta kommer ju inte gå, så därför ringer Urban vidare till koordinatorn och ifrågasätter varför bilen inte finns tillgänglig... Är den "på service" måste de sätta in en ny bil.  Frågan är väl bara, kommer denna eminenta plan att fungera? Eller kommer vi bli genomskådade och därmed skriva på Mustafas avskedan? Riktigt jobbigt känns det iallafall, för en bättre driver än den vi har finns det nog inte att få tag på.


Dagen lärdom: Hotar man med att bannlysa en affär hos alla expats i stan slipper man vänta 10 dagar på att få en ny router... Då får de fram en på mindre än 5 minuter.

Särskolan

Idag förmiddag var jag iväg på mitt första volontär-arbete i Indien. Fast egentligen borde jag nog kalla det för ett studiebesök på en indisk särskola istället, för så värst mycket arbete blev det inte.
Vi var iallafall 6 damer i skiftande ålder som åkte i karavan genom de smala fullpackade små gränderna i en av de fattigare, äldre stadsdelarna, för att ta oss till skolan. När vi kom fram visade det sig att de just idag hade öppet hus för skolans föräldrar, så de skulle ha en massa parent-teacher conferences, men vi var så klart hjärtligt välkomna iallafall.

Som jag nämnt tidigare är i stort sett inget lika i Sverige och Indien, och det gällde även särskolan. Alla klassrum var placerade i ett våningsplan, eller i Sverige skulle vi nog istället kallat dem grupprum eftersom de var pyttesmå. Minst 10 barn hade de iallafall lyckats klämma in i varje rum, på utomhusplaststolar och med ett minimalt träbord framför sig. Väggarna gick inte ända upp till taket, utan de var mer som avgränsare för att skilja klassrummen från varandra. Därmed hörde man alla ljud från rummen bredvid och ljudnivån blev därmed mycket hög, som överallt här i landet. En lärare skulle ensam ta hand om alla barn i klassrummet, som så klart hade särskilda behov på grund av sina olika diagnoser. Jag hamnade i ett rum med barn mellan 10-12 år. Någon satt och försökte skriva av ABCDE, en annan 12345, en tredje försökte färglägga ett äpple och de andra bara satt stilla på sina stolar utan att göra någonting. Men alla var så glada! Så fort jag tittade på en av dem möttes jag av ett stort leende, så de verkade riktigt nöjda med att det kom någon som la märke till dem och försökte kommunicera lite. Tillslut lyckades läraren iallafall få fram något till alla barnen att sysselsätta sig med, men det dröjde nog en halvtimma... Frågan är hur länge de bara skulle ha suttit och stirrat rakt fram om inte jag varit där? Nästa gång jag åker dit ska jag ha med mig lite ritpapper och kritor och kanske även nåt litet pussel, så jag har något att plocka fram till dem som är sysslolösa.


Dagens lärdom: Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Och man kan även lyckas knö in en extra plaststol, till vitansiktet som kommer på besök. Från min placering mitt i klassrummet kunde jag genom att bara vrida lite på mig nå 6 olika elevers arbetsbord, utan att sträcka mig det minsta.

Den som väntar på något gott...

Idag levererade de äntligen våra kontorsstolar. 18 oktober var vi lovade att de skulle komma med dem, så när jag säger att de kom lite för sent överdriver jag inte. Varje gång vi ringt och efterlyst stolarna har de svarat att de kommer med dem imorgon, men detta har ju aldrig skett... Inte förrän nu då vill säga. Ska bli skönt att slippa dra köksstolarna fram och tillbaka.

Under kvällen kom även brevbäraren hit och lämnade två brev till två mycket glada barn. Vi har nämligen ingen brevlåda, utan all post levereras direkt till dörren. Är man inte hemma och tar emot, får man posten en annan dag istället. De fick ett varsitt brev från sina brevvänner i Sverige. De hade även skickat med lite bilder som vi studerade mycket noga, med stor förtjusning. Moa började direkt prata om att hon vill minsann också skicka med lite bilder i sitt nästa brev...

Dagens lärdom: Man kan inte förutsätta att de ska ha hunnit skrivit klart möbelkvittot på 1 1/2 månad... Det kommer de med imorgon istället (kanske).

Julgran

Jag har insett att det snart är första advent och därmed inte långt kvar till julafton. Därför gav jag mig av på julgransjakt idag, för i detta landet gäller det att vara ute i god tid har jag lärt mig. I min vanliga mataffär kunde jag finna en massa glitter, stjärnor, kulor och en massa annat krims-krams, men inga plastgranar... Nej, nu ljuger jag... Det fanns färdigklädda plastgranar att köpa, men de var så små att de knappt syntes. Max 30 cm höga... Och hur kul är det att dansa runt en sån liten plutt-sak? Så därför räknas de inte!

När jag frågade efter en stor plastgran fick jag till svar att det hade de inte. Men eftersom ni säljer alla tillbehör, så måste ni ju även kunna beställa hem en gran? Frågade jag. Om jag ska köpa kulor och glitter måste jag ju ha någonting att hänga upp dem i. Tillslut var det 4 personer som gladeligen stod till min tjänst, men någon gran kunde de tyvärr inte fixa fram. Så jag berättade att det nog vore en bra idé att köpa in några granar, för jag är nog inte den enda i stan som vill köpa en innan julen. De tog mitt telefonnummer så de deras manager kunde höra av sig och berätta om de tänkte beställa hem några granar. Jag tackade för mig och begav mig till nästa affär för att leta vidare, men jag hann inte mer än tre rulltrappor upp förrän telefonen ringde. Det var managern som ringde och berättade att de precis hade börjat att plocka fram alla julsaker och att han lovade att inom en vecka skulle jag garanterat finna allt jag sökte i julväg i deras butik. En stor plastgran med? Frågade jag. Självklart, lovade han. Kom tillbaka om en vecka så ska du ha en massa granar att välja på. Så jag tackade så mycket för hjälpen och la på.

När jag sedan gick tillbaka till affären för att handla mat, vilket jag alltid gör det sista innan jag åker tillbaka hem, kom en av de hjälpsamma expediterna genast fram till mig. Glatt berättade hon att den 7 december skulle de få in stora plastgranar, precis som jag vill ha... Om de får in granarna om en eller två veckor spelar ju egentligen ingen roll, bara de får dem innan jul. Så nu håller jag tummarna för att de talade sanning denna gång, så det inte blir samma visa som när jag försökte få tag på en kaffebryggare med en hel glaskanna... Den beställningen har fortfarande inte levererats, så det var tur att vi fann en kaffebryggare i en annan butik tillslut.


Dagens lärdom: när man reklamerar en trasig router måste den först skickas till leverantören, som måste konstatera att den är trasig, innan man kan få ut en ny. Därför får vi försöka klara oss utan Skype ett tag till.

Fru funnen

Nu har driverns mamma kommit hem från fruletar-resan. Hon lyckades till hans fasa finna en fru till honom. Efterforskningarna från den blivande brudens sida har redan börjat. I fredags ringde nämligen  hennes broder för att kontrollera om mamman talade sanning när hon påstod att Mustafa talade engelska. För att ha något att prata om vid kontrollen hade brodern bland annat frågat om han var nöjd med den hemgift de tänkte ge honom. En fru. xxx gram guld, yyyyyy rupies, en bit mark och en motorcykel. Brodern hade också berättat att de planerade att komma till Hyderabad snart för att intervjua hans arbetsgivare, dvs oss. Eftersom Mustafa inte vill gifta sig undrade han om jag skulle kunna tänka mig att tala illa om honom under intervjun. Han föreslog att jag skulle säga att han är lortig, dricker alkohol och missköter sig. Men jag svarade honom att det kan jag tyvärr inte göra. Det skulle kännas helt fel att sitta och hitta på lögner om honom, trots att han bett om det. Då berättade han att brudens bror även sagt att de ville att Mustafa skulle bo hos dem i 5 månader efter giftermålet så att de skulle få lära känna honom, eller allra minst en månad. Han trodde nog att detta skulle kunna motivera mig till en liten lögn...

Dagens lärdom: När bredbandet inte fungerat under hela helgen kan det vara bra att kontrollera att routern inte gått sönder innan man ringer och skäller ut internet-leverantören. 

Glädje och sorg

Idag anordnade barnens skola "sports day" för Early Childhood och Elementary School. Vi var många föräldrar, främst mammor, som tagit oss dit för att titta på våra barn när de tävlade i olika grenar.
De yngsta barnen fick börja, dvs de som inte skulle gått i skolan om vi hade varit i Sverige. Varje årskurs delades in i två grupper, så det blev 7-9 barn i varje deltävling. Grenarna de tävlade i var följande:

• Balansera ägg på sked
• gå med ring på huvudet
• spring, rulla ihop yoga-matta och spring
• plocka upp ärtpåsar längs med springbanan
• sprint

Efteråt blev det samling och diplomutdelning till alla barn. Glädjen var stor hos alla och de ställde glatt upp sig för fotografering.
Hur det gick för Anton? Jorå, ganska hyfsat... Han vann alla grenar!

Sen var det dags för grade 1-5. Även här var klasserna uppdelade i grupper om 8-9 barn. Skillnaden mot de yngre var att här hade de gjort grupper utifrån hur snabba barnen är. De snabbaste i klassen tävlade alltså mot varandra, så därför blev det ganska jämnt i deltävlingarna. Men man såg en betydlig hastighetsskillnad mellan grupperna i springgrenarna. Grenarna de tävlade i var följande:

• Sprint
• långdistans-löpning
• Springa och hoppa hopprep (samtidigt)
• Hoppa säck
• Längdhopp
• Kulstötning
• Hinderbana

Efteråt blev det samling och prisutdelning till de barn som lyckats bäst i deltävlingarna. Guld, silver och bronsmedaljer delades ut i varje grupp för varje deltävling. Detta innebar att några barn var överlyckliga eftersom de fick en massa medaljer, medans andra satt och grät eftersom de inte fick en enda.
Sist av allt delades det ut två stycken statyetter till den tjej respektive kille i Grade 3-5 som lyckats bäst sammanlagt, dvs de två som hade flest medaljer i högst valör.
Hur det gick för Moa? Jorå, ganska hyfsat... 3 guld, 3 silver och en statyett!

Hur ska man göra efter en sportsdag då? Diplom till alla? Medaljer till de bästa? Eller ingetdera?
Detta är något som vi diskuterat i lärarrummet vid ett flertal tillfällen... och åsikterna oss lärare emellan är skiftande.


Dagens lärdom: En överlycklig 5-åring med diplom blir snabbt ledsen när han möter storasyster med 6 medaljer och en statyett. "Men jag vann ju också... så varför fick inte jag en enda medalj?"






 

Föräldrar

Fick mig en ordentlig funderare idag när jag åkte till mataffären för att handla lite till vårt ekande kylskåp. Jag och Mustafa, drivern, började prata lite om bröllop mm. Eller rättare sagt, jag ställde en massa frågor och han svarade. Hans mamma är som jag skrev igår i "byn" för att leta efter en fru till honom. När/om hon hittar en lämplig kandidat kommer dennes föräldrar att komma till Hyderabad för göra efterforskningar om Mustafa och se hans hem. Han förvarnade om att de troligen skulle komma hem till oss, som arbetsgivare, för att ställa en massa frågor. Hur nu det ska gå eftersom de antagligen inte kan engelska...

Om han blir godkänd av föräldrarna kommer de och hans mamma överens om ett förlovningsdatum. Vet inte riktigt när han skulle komma med sina krav på hemgift, men det måste iallafall vara klart hur mycket han ska få innan de förlovar sig. Han kommer inte att få se något foto av sin eventuella fru, utan det blir först på förlovningsdagen som han kommer få se hur hon ser ut. Sen är det tydligen han, eller hans familj, som får bestämma bröllopsdatum. Bröllopet betalas självklart av brudens föräldrar. Han berättade hur lycklig han var över att bara ha bröder. För om han haft en syster skulle det vara han som blivit tvungen att betala både hemgift och bröllop för att få henne bortgift. Det är ju han som fått bli familjeförsörjare efter pappans död. Blir det bröllop förväntas bruden flytta hem till Mustafa, eftersom han är äldste sonen. Skulle han haft en annan ordning i syskonskaran kunde de antingen bo hos hans eller hennes föräldrar.

Ni skulle ha sett hans min när jag berättade att man i Sverige flyttar ifrån sina föräldrar när man gifter sig för att skapa ett nytt eget hem tillsammans. När jag sedan talade om att jag och Urban inte ens bor i samma stad i Sverige som våra föräldrar verkade han helt förskräckt och frågade "Why?". När jag sen talade om att det finns svenskar som bor tillsammans utan att vara gifta och att de även kan ha barn tillsammans höll han på att köra av vägen...

Dagens lärdom: I Indien skulle man inte ens komma på tanken att lämna sina föräldrar på ett ålderdomshem.

Hitta en fru

Inatt sov vår 24-årige driver över i sitt lilla hus på vår tomt. Det var nämligen ingen idé för honom att åka hem på kvällen eftersom han ändå skulle vara ensam hemma. Hans mamma och morfar/farfar hade nämligen åkt hem till byn för att hitta en fru åt honom. Att han sagt åt dem att han inte kände sig redo för giftemål struntade de i, för nu var det dags enligt dem. Det han verkade mest orolig för var hur det skulle gå med hans mellanbrors studier, som han som äldste son betalar eftersom pappan är död sen några år tillbaka. För hittar de en fru i byn kommer det antagligen att gå snabbt. Han frågade Urban lite försiktigt om vi skulle vilja komma på förlovningsfesten om några veckor...

Han kommer alltså att gifta sig med en tjej som släkten valt ut åt honom. Troligen har han aldrig ens sett henne. Jag har ju hört och läst om att det är så här det funkar i Indien, men det känns så konstigt. Jag har väl inbillat mig att denna bild är gammal och förlegad, och att man numera gifter sig av kärlek. Men när vi nu står mitt i det blir det plötsligt så verkligt. Vet inte riktigt om jag ska vara glad eller ledsen för Mustafas skull. Vad ska man ta med för present på en muslimsk förlovningsfest? Och vad ska man ha på sig? Tror Urban får göra lite research på jobbet...


Dagens lärdom: Det är fortfarande föräldrarna som bestämmer vem barnen ska gifta sig med.

Host, snörvel, host

Jag klarade mig inte... Antons New Delhi- hosta, eller vår snuviga Karlskoga-gästs Delhi- baciller blev för mycket. Så sen igår eftermiddag/kväll har jag varit heldäckad. Lyckades ta mig upp för att fixa frukost åt familjen kl 6.30, men när jag höll på att svimma vid köksbänken insåg jag att det här funkar inte... Så jag fick väcka Urban, ta några piller och krypa ner i sängen igen. Klockan 12 vaknade jag av att jag låg och skakade av köld, i 30-graders värme, så det var bara att kliva upp och fylla på piller-dosen och brygga en kanna te till frukost. Två paket med näsdukar har jag lyckats göra slut på, så snart ser väl överläppen så där härligt förkyld-skadad ut. Försöker att samla kraft för att lyckas ta mig ur ryggläget i soffan eftersom jag snart måste hämta barnen vid skolbussen. Men jag ska försöka hinna med att berätta lite om vad vi haft för oss under helgen först.

Eftersom vi hade Sverige-besök från fredag till söndag har vi turistat en del. Dessvärre var det lite oroligheter i gamla Hyderabad under fredagen. Muslimer och hinduer har nämligen lite olika åsikter om var det nya templet ska byggas, så fredagsbönen avslutades med lite stenkastning och påföljande polispådrag. För att motverka fler sammandrabbningar stängdes flera kvarter av och man kunde därför inte ta sig till de muslimska kvarterens sevärdheter under helgen. Vi fick istället åka till seven tombs, Golkonda fort, Birla mandir och Shilparamam. Kerstin verkade nöjd med Hyderabad-besöket och när hon till slut funnit några vintersjalar till sina väninnor och arbetskompisar kunde vi bege oss hem för fika, läxläsning, slappande och insjuknande...


Dagens lärdom: Det är himla skönt att vara alldeles ensam hemma när man är sjuk.

Trädgårdsfint

Igår hade vi besök av vår nye trädgårdsmästare. Han var här och tittade på trädgården och talade om hur mycket han skulle ha betalt för att utföra jobbet. Han är en av communityts anställda trädgårdsmästare, så mån-lör arbetar han på de allmänna områdena och på söndagarna ska han jobba hos oss. Eftersom trädgården var i akut behov av röjning kom han och drivern överens om att han skulle börja redan idag. Så när vi satt och åt frukost imorse kom han och två medhjälpare hit och satte igång med arbetet. En klippte buskar, blommor och träd, en annan rensade i rabatterna och den tredje bar undan allt skräp som de andra slängde omkring sig. Klockan 9 gick de härifrån, för då skulle de ju börja sina riktiga jobb... Imorgon ska de tydligen komma redan klockan 6 för att hinna göra klart resten innan jobben börjar.

En timme innan den nye trädgårdsmästaren kom hit för inspektion igår dök vår gamle upp som gubben ur lådan. Han stack ju utan förvarning, men var nu villig att jobba igen och undrade vad han skulle börja med att göra. Eftersom han inte kan ett ord engelska och jag inte ett ord Telugu, så har vi lite svårt att kommunicera. Men han pratade som vanligt på för fullt och såg hur glad som helst ut. Så jag fick ringa vår driver till slut och lämna över luren. Efter det samtalet såg han inte lika glad ut längre och försvann snabbt härifrån.

Dagens lärdom: Är man i behov av pengar jobbar man gladeligen 7 dagar i veckan. Vila kan man ju göra på kvällen...

Dagen efter

Igår firade hinduerna Diwali med dunder och brak. Man kan väl likna det med en blandning av vårt jul och nyårsfirande. Alla husen i vårt community (utom vårt) var fint smyckade med blommor, blad och en massa ljusslingor. Utanför alla husen stod det även en massa brinnande små lerskålar. Under dagen/kvällen besökte de varandras hem och överlämnade sötsaker som gåvor.

Klockan 6, när det blev mörkt, blev det riktigt högljutt i området. Då gav de sig nämligen ut för att skjuta en massa smällare och raketer. Familjerna tycktes avlösa varandra på något konstigt sätt och det var ett konstant smällande i 5 timmar! Det var bara intensiteten på smällandes som varierade. Vid vissa tillfällen kunde man nästa misstänka att kriget hade brutit ut, men då var det bara nån i närheten som tänt på ett smatterband. Urban och Anton försökte sig ut på en kvällspromenad, men de kom snabbt tillbaka med kommentaren "De är ju inte riktigt kloka, det känns livsfarligt att gå där ute". Så hela familjen gick upp på takterassen och tittade på skådespelet från säkert avstånd istället.


Dagens lärdom: Det är inte kul att vara städare/trädgårdsmästare dagen efter Diwali.

New Delhi

Flygturen till New Delhi gick förvånansvärt bra. Att planet lyfte först 30 minuter efter schemalagd avgångstid på grund av några sena resenärer är väl något man får räkna med...

Ett axplock av det vi sett är:

India gate

 

Qutab Minar

 

 

 

Lodi Gardens

 

 

 

Humayun's Tomb

 

 

Swaminarayan Akshardham

 

President Residens

Hemresan gick däremot mycket snabbare. Det är tydligen inte så populärt att resa på Diwali, hinduernas ljusfest, så vi var bara 14 passagerare på planet och kunde därmed lyfta 10 minuter FÖRE beräknad avgångstid. 

Dagens lärdom: Att åka på sightseeing i New Delhi på en måndag är ingen smart idé. Då är nämligen många sevärdheter stängda...

Taj Mahal

Idag tog vi en dagstur till Agra för att se Taj Mahal. Expressvägen från New Delhi bestod av en 6-filig motorväg, så resan gick förvånansvärt smidigt. Sista biten, där bilar inte fick tillträde, åkte vi hästvagn.

Taj Mahal såg ut precis som vi föreställt oss. Kanske beroende på att vi sett så många bilder på den tidigare... Vackert var det iallafall.

Dagens lärdom: I New Delhi har man hjälm när man kör motorcykel. Om man inte är sikh för då räcker det tydligen med turbanen...

Matte

Idag var jag inbjuden till barnens skola för att testa mina matematikkunskaper. Det anordnades nämligen en matte-dag, där de barn som anmält sig ansvarde för ett varsitt bord. De hade gjort iordning en varsin uppgift/kluring och en del hade även tagit med godis som de delade ut om man lyckades komma fram till rätt svar. Många barn hade verkligen gått in för sin uppgift och ställt iordning riktigt bra "plockmaterial" (eller möjligtvis fått hjälp av en förälder). En riktigt trevlig förmiddag blev det och jag och Moa fick hjälpas åt att bära för att få med oss allt godis vi lyckades samla in...


Dagens lärdom: Det är inte lätt att hitta en badrumsvåg här i Indien... Men som tur är finns det grannar att låna av.

Frisören

Det gick inte att dra ut på det längre. Det är inte bara växterna i trädgården som blivit vildvuxna, utan även mitt hår. Jag var alltså tvungen att besöka en frisörsalong i Indien. Jag hade ringt upp salongen igår och bokat tid och 10 minuter för tidigt var jag på plats. Kan ju inte påstå att det var direkt välskyltat, namnet "Bubbles" stod i och för sig på en skylt utanför huset. Men var tar man vägen när man kommer in? Visste ju inte ens vilket våningsplan jag skulle till, så jag blev stående innanför dörren och försökte lista ut om jag skulle testa en av de stängda dörrarna på första våningen eller om jag skulle ta trappen upp... Just när jag bestämt mig för att gå uppför trappan öppnades en av dörrarna där nere och minsan, där var det ju en massa frisörstolar och speglar, så jag gick in. Jag gick fram till killen vid disken och meddelade mitt namn och att jag hade bokat en tid för klippning. Han verkade inte förstå vad jag sa, så jag satte mig i en fotölj för att vänta på min tur. Lite konstigt tyckte jag nog att det var, för det var bara en massa män som satt i de upptagna stolarna och enligt rykte skulle ju det här vara en populär salong... konstigt! Jag tog upp en tidning och började bläddra i den när jag i ögonvrån ser hur en av vakterna utifrån kommer in och går förbi mig med sitt gevär bara några centimeter från mina knän. Riktigt obehagligt faktiskt, men som tur var gick det inte av nåt skott av misstag... så jag fortsatte att bläddra i tidningen och undrade när det skulle bli min tur att klippas. Efter ett tag kommer det tillslut fram en kille och undrar om jag väntar på nån? Nja, jag har ju tid kl 12, så jag väntar ju på att frisören ska bli klar, svarade jag. Jag misstänkte nästan det, följ med mig, sa han då och tog med mig ut i korridoren och in i en av de andra stängda oskyltade dörrarna. Här var det också frisörstolar och speglar, men bara en massa kvinnor. Gissa om jag kände mig dum! Jag hade alltså suttit på herravdelningen i 10 minuter och väntat. Det var alltså därför de tittat så konstigt på mig...

Nu fick jag hjälp nästan direkt av en kvinnlig frisör som kände på mitt hår och undrade hur jag ville ha det. Sen kom det en assistent som satte på mig ett skynke och en tung plastsak över axlarna. Efter det blötte hon håret och kammade igenom det. Sen kom frisören som under tiden pratat med några kollegor tillbaka och kammade igenom håret en sista gång och satte upp det i klämmor. Själva klippningen gick ganska snabbt och det blev ungefär så som jag hade tänkt mig. Sedan gick frisören iväg för att prata lite mer och då var det tydligen dags för assistenten att blåsa torrt håret. Frisören kom sedan tillbaka och de hjälptes åt att styla mitt hår. Assistenten höll i fönen och frisören borstade samt styrde blåsten rätt. Samarbete på hög nivå... Sen var håret klart. Då fick jag flytta mig till en annan stol för att få ögonbrynen noppade av en annan tjej. Tro nu inte att hon använde sig av pincett, nej en trådrulle hade hon. Hon tvinnade sytråden på något konstigt sätt och höll en del i munnen och de andra två ändarna i varsin hand. Så jag fick vara med och släta ut huden på slutet för att hon skulle komma åt ordentligt. När hon var klar smorde hon in ögonbrynen och gav mig lite bryn-och tinningsmassage. En riktigt skön avslutning.



Dagens lärdom: I Indien klipper sig kvinnor och män i olika lokaler... Nästa gång ska jag försöka att gå till rätt ställe direkt.

Ruljans bland de anställda

Jaha, då har vi tydligen ingen trädgårdsmästare längre... helt utan förvarning. Sist han var här var förra söndagen och då undrade han om jag kunde skriva ut en check till honom så han kunde betala sin sons skolavgift. Eftersom vårt indiska bankkonto fortfarande inte fungerar så både kort och check-häfte är obrukbara kunde jag inte göra det. Men generös som jag är så gav jag honom lite extra betalt i lön istället. Efter det besöket har vi alltså inte sett till honom. Så vår driver gick hem till honom igår för att kolla upp när han tänkte komma hit och jobba nästa gång, men de hade tydligen flyttat. Så nu står jag här med en trädgård som börjar se riktigt vildvuxen ut eftersom det växer så snabbt här i värmen direkt efter regnperioden. Buskar behöver klippas och rabatterna rensas. Jag som inte ens vet vad som är ogräs och riktiga plantor... Hoppas vi hittar en ersättare snabbt så jag inte hinner sabba allt.

Igår fick vi äntligen ett av våra svenska kreditkort att fungera på på den indiska rese-sajten, så vi bokade och betalade en resa till New Delhi. Men nu stötte vi på ett annat problem. Sidan med bekräftelse hängde sig och det gick varken att ladda ner, mejla eller skriva ut biljetterna. När vi testade att logga in på nytt fick vi meddelande om att vi angav ett felaktigt bokningsnummer (trots copy+paste). Så resan var bokad och betald, men obrukbar eftersom vi inte fick ut några biljetter. Kändes sisådär att gå och lägga sig men jag somnade ändå till slut.

Under morgonen har Urban ringt och pratat med resebolaget så nu har de mejlat biljetterna till oss, så det blir alltså en resa till New Delhi iallafall.



Dagens lärdom: Det verkar helt okej att bara lämna sitt jobb utan förvarning. Under en vecka har både min trädgårdsmästare och grannens maid försvunnit, dock inte tillsammans...

Riktiga expats

Numera kan vi titulera oss riktiga expats. Jag var nämligen iväg och ansökte om medlemskap i "expat-föreningen" här i Hyderabad i förmiddags. Laminerade medlemskort fick jag direkt på plats och nu under kvällen har vi fått deras nyhetsbrev och månadens aktivitets-program per mail, så nu är vi alltså fullvärdiga medlemmar.

Det var ungefär 10 kvinnor i skiftande åldrar i klubbhuset när jag var där för idag drog de tydligen igång en sykurs, vilken jag tackade nej till att delta i. De anordnar även yoga, aerobics, matlagningsträffar, bokcirklar, julpyssel, lunch- eller fikaträffar och en pub/grillkväll per månad. Så det finns en hel del att välja på.

Jag stötte på en mamma i klubbhuset som jag träffat på skolan tidigare, med en son i Moas klass. Hon var tydligen involverad i volontärarbete i en skola och undrade om jag var intresserad av att hjälpa till. Jag bad att få tänka över saken och meddela henne mitt svar nästa gång vi ses. Det vore ju riktigt intressant att besöka en indisk skola, så jag kommer såklart att tacka ja. Frågan är bara hur mycket tid och pengar jag är villig att bidra med...

Dagens lärdom: Som fullvärdig expat behöver man inte vara rädd för att bli sysslolös.

Lilla julafton

Det blev en lyckad dag idag. Vår efterlängtade båtfrakt från Sverige levererades äntligen till oss. Urban fick ett telefonsamtal i förmiddags där de berättade att lastbilen skulle komma om 1-1,5 timma, så han fick skynda sig hem från jobbet för att hjälpa mig med att ta emot kartongerna. Vi har under vår tid i Indien fått höra flera personer berätta om vad de blivit av med i sin flyg- och båtfrakt samt alla saker som blivit skadade i tullens ovarsamma kontroller. Så Urban bestämde sig tidigt för att här ska det minsann inspekteras i tysk anda. De stackars 2 indierna som kom fick börja med att ställa upp alla kartongerna i nummerordning i två prydliga rader med siffrorna vända mot inspektören (Urban). 

 

När alla 18 kollin stod uppradade skulle alla kartonger öppnas för en snabb kontroll. Det hjälpte inspektören till med att göra. Först därefter fick de stackars indierna tillåtelse att bära in kartongerna i huset. Här fick jag hjälpa till med att tala om vad som skulle stanna kvar på nedervåningen och vad som skulle upp på övervåningen. När alla papper sedan undertecknats försvann både indierna och Urban lika snabbt, och kvar stod jag med alla kartonger...

Man kan väl säga att det blev julafton i dubbel bemärkelse. Dels alla julsaker jag plockade upp plus de två överlyckliga barnen som kom hem från skolan 2 timmar senare och upptäckte att det fanns en massa leksaker i sitt rum.

 

Dagens lärdom: Hittils ser det ut som att vi har klarat oss riktigt bra med båtfrakten. När hälften av kartongerna är uppackade är det ännu inget skadat eller försvunnet.

Söndags lyx

 

Idag lyxade vi till vardagen och åkte till ett hotell i stan för att äta brunch. XXL-brunch kallade de det för och de snålade verkligen inte på maten. Förutom alla frukost-grejer (vilka vi hoppade över) fanns det en stor indisk buffé inomhus, en grillstation utomhus där de inte bara grillade kött och grönsaker utan även gjorde pasta och pizza. Efter matfrossandet gick vi över till den stora efterrätts-buffén med frukt, sötsaker och glass. När vi satt och jäste efter sötsakerna, gick Sven för en ny omgång grillmat.

Kan ju erkänna att vi var mer än mätta när vi åkte hemåt två timmar senare.

 

 

 

 

Dagens lärdom: Det räcker gott och väl med en omgång efterrätt vid en indisk lyx-brunch.

Körfestival

Ikväll var vi inbjudna till skolan för att titta när Moa och 256 andra barn sjöng för oss. Det var skolkörer från 6 skolor i Hyderabad som deltog i årets körfestival som ISH anordnade. Först fick vi lyssna när varje kör ensamma framförde en eller två sånger.

Det hela avslutades med att alla barnen sjöng några sånger tillsammans. Det var ganska mäktigt att höra 257 barn sjunga bland annat "Let it be". Det var nästan så taket på gympasalen kunde lyfta...

Dagens lärdom: Under rusningstrafik går det att få plats med 5 fordon i bredd på en 2-filig väg. (Inget av fordonen var en motorcykel, men däremot en lastbil)

Mamma Mia

Idag blev det riktigt svenskt fredagsmys. Vi började med kärleksmums-fika direkt barnen kom hem. När Urban kom hem 3 timmar senare blev det tacos gjort på riktigt nötkött följt av popcorn, godis och film. Moa har kommit in i en ABBA-fas, kanske beroende på att de sjunger en hel del ABBA-låtar i kören, så kvällens film blev "Mamma Mia". Ett riktigt svenskt fredagsmys med andra ord. Kan inte bli bättre.

Lite komiskt är det... Jag kommer ihåg hur jag och Urban satt och skrattade när vi kollade på "svenska hollywoodfruar" när Maria Montazami frossade på ostbågar... Nu är vi där! Men utan ostbågarna... (Vad gott det vore förresten)

Imorgon har vi bjudit hem Sven på middag innan vi ska iväg och kolla på den stora körfestivalen. Vad vi ska bjuda på? Potatismos och köttbullar så klart! Vi har ju blivit riktiga patrioter numera...


Dagens lärdom: Möbelleveranser ställs in vid regn.
 

Regn, regn, regn

Idag har det regnat hela dagen. Jag som trodde att monsunperioden var slut, men icke. Det har faktiskt regnat ihållande hela tiden, normalt sett brukar det ju forsa vatten i 30 minuter för att sedan hålla uppe i några timmar, men inte idag... Riktigt grått och trist har det varit... och kallt! Var tvungen att stänga av takfläktarna för att inte behöva gå och hämta en tröja... Känns nästan som om den svenska hösten har kommit till Indien. Visserligen har vi det lite varmare här, 24 grader idag, men jag fryser ändå. En ganska skön känsla, men ovan sen vi flyttade hit. I Sverige avskydde jag att frysa, hade hellre en tjock tröja och var lite småsvettig än att huttra. Men eftersom vi har haft över 30 graders värme i stort sett varje dag sen planet landade är det riktigt skönt att få frysa lite. Därför tänker jag inte stänga ytterdörrarna förrän det är dags att sova, utan fortsätta njuta av kylan!



Dagens lärdom: Shortly är ett bra ord att använda, då behöver man inte ange exakt när. Fick nämligen ett SMS från vår gasleverantör igår att leveransen som var satt till den 20/10 "Will be delivered shortly", men än lyser den med sin frånvaro...