Irritationen stegrar

Var lagomt irriterad när jag åkte tillbaka till hotellet imorse, efter att ha lämnat av barnen på skolan. Alla barnen utom Moa och en tjej till hade nämligen på sig sina gymnastik-uniformer eftersom de tydligen skulle ha gymnastik idag. Denna information har vi missat eftersom de tydligen bara ger muntliga instruktioner till barnen i Moas klass. Och eftersom Moa inte förstår engelska än så blir det ju lite problem. Behöver jag nämna att den andra oombytta också är ny? När jag bad om att få se ett schema för att veta vilken mer dag de ska vara ombytta fick jag till svar att gå till expeditionen. Vilken kontrast det är mot skolan i Sverige! Vi har inte fått en enda kontaktuppgift till lärarna i 3:an, varken telefonnummer eller epost-adress. Inget brev eller mail med nyttig information, inget schema och när man försöker prata med dem vid lämning och hämtning blir man snabbt avspisad. Undrar just hur länge jag skulle få jobba vidare som lärare om jag testade deras stil hemma i Sverige? Som tur är verkar Moa gilla båda sina fröknar, så de är nog bra i sin relation med barnen iallafall. Antons lärare däremot är hur tydlig och trevlig som helst. Innan första skoldagen fick vi ett väkomstmail där hon presenterade sig själv och gav lite nyttig information. Redan andra skoldagen fick vi ett enkelt schema via mailen där det stod vilka dagar de har; idrott, bild, musik, datorträning och bibliotekstid. Fattar inte varför det ska vara så stor skillnad mellan klasserna. Jag är van att ge och ta information, så jag måste erkänna att jag föredrar Antons fröken.

Urban håller på att krångla för fullt med att få ett Indiskt mobilnummer. Igår blev han informerad om att han behövde lämna in 4 saker för att få det ordnat: passfoto, passkopia, visumkopia och kopia på huskontraktet i Indien. Alla kopiorna och kopiornas kopior skulle även vara signerade. Väl på plats behövde de ytterligare ett passfoto, vilket han som tur var tagit med för säkerhets skull. Två ansökningsformulär fylldes i och fotona klistrades på. På dessa ansökningar räckte det däremotot inte med bara en signatur, nej, två på varje skulle det vara. Sedan kom de på att de även behövde ett bevis på hemadress i Sverige, vilket han inte hade med sig. Idag tog han därför med sig sitt svenska personbevis. Då blev han ombedd att även lämna in papper med sina föräldrars uppgifter... Då fick han nog och gjorde klart för dem att han inte längre var intresserad av deras tjänster och ville ha sina pengar tillbaks. En stund senare kom en annan indier upp till kontoret med nya direktiv på vilka papper det egentligen var som behövdes. Så nu hade de plötsligt allt nödvändigt. Och vips så fick han 2 simkort! Men fungerar de? NEJ!

Dagens lärdom: Ha inte för bråttom, i Indien tar det tid.