Enheter

Att bo i ett land där man använder andra mått-enheter än vad man är van vid skapar förvirring. Igår, precis när jag kommit hem från en pedikyr, ringde skolsköterskan. Hon informerade om att hon tagit tempen på Anton och att den visade 101 grader, så hon undrade om hon fick ge honom febernedsättande medicin och sätta honom på en tidigare buss hem. Min första tanke var, herre Gud - han är dödssjuk! Vi måste snabbt till ett sjukhus! Sen inser jag att det inte är så farligt, eftersom deras normaltemperatur ligger strax under 100... Pust! Jag kunde andas ut, och svarade JA på båda frågorna. Istället för att stressa iväg till skola och sjukhus kunde jag nu stanna hemma och invänta bussen som skulle komma om ca 30 minuter. Då fick jag även tid att ta hand om min stackars lilla tå, som vägrade att sluta blöda efter pedikyr-gubbens omilda behandling av nagelbandet.

I fredags fick Mustafa i uppgift att hjälpa till att beställa nya glasrutor till "Maid-huset", eftersom 3 av 4 fönster var spruckna och så kan vi ju inte ha det när Radha ska flytta in. Jag mätte rutorna och gjorde fina ritningar med längd- och breddangivelser, i cm förstås, som han skulle ta med sig till glasmästaren. Mustafa var inte helt nöjd med mina ritningar och berättade vilka problem han fått sist, när han fått i uppgift att fixa iordning bänkskivan i köket som han lyckats klättra sönder. Nu fick jag det iallafall förklarat för mig varför ingen av marmorbitarna i köket har rätt längd (den ena är för lång och den andra för kort). Tillkapar-gubben förstod inte vad 14 cm betydde, vilket Urban skrivit på en lapp. Så Mustafa hade måttat med sin hand hur långa bitarna skulle vara istället... Det här med noggrannhet är ju inte något som indierna är direkt kända för och vi ville ju ha två bitar, vilket vi också fick, så vad klagade vi över??? För att undvika samma problem med fönsterrutorna skickade jag även med honom vår "talmeter" den här gången, efter att jag visat honom hur den fungerar och hur man jämför längderna med min fina ritning. Jag var riktigt pedagogisk och han var helt på det klara med hur stora glasrutorna skulle vara när han åkte iväg. Glasmästaren var däremot inte lika villig att anpassa sig till cm-systemet och sätta sig in i mina ritningar. Det hela slutade därför med att Mustafa helt enkelt tog med sig gubben hit, så fick han mäta och rita på sitt eget sätt istället.