Idag firas det Lucia för fullt hemma i Sverige. Detta är något som varken mina amerikanska eller indiska väninnor känner till. Det såg ut som de tyckte att jag var helknäpp när jag berättade om att barnen i Sverige går omkring och sjunger med en ljuskrans i håret idag.
När jag ombytt och redo för aerobics stod och vinkade av barnen vid skolbussen fick jag reda på att det inte blir nån aerobics idag eftersom tränaren var sjuk. Så det var bara att gå hem och byta om till vanliga kläder. Nästa sak på agendan på torsdagar stod volontärsarbete på särskolan. Så jag packade ner mitt nyinköpta material i en väska och gav mig iväg på entimmas-bilturen. När vi precis skulle köra in genom skolans grind ringde min mobil. Det var Antons fröken som ringde och berättade att han hade ramlat i klätterställningen på rasten och slagit i näsan. Han hade blött kraftigt och de ville att jag skulle åka till en doktor med honom för undersökning. Sagt och gjort, jag fick ringa de andra volontärerna, innanför grinden, och berätta att jag inte skulle dyka upp. Sedan fick jag ringa Urban så han fick kontakta försäkringsbolaget för att se vilket sjukhus jag skulle åka till. Eftersom jag befann mig i helt fel del av stan, var bilresan till skolan alldeles för lång för en stressad och orolig mamma. Men Mustafa var nog lika orolig som mig så det blev en hel del mer slalomkörning mellan bilar än normalt, så vi var framme på 45 minuter. Väl i grinden till skolområdet ville inte säkerhetsvakten släppa in oss, eftersom jag inte kunde visa upp mitt passerkort, för det låg i den andra väskan. Till slut nöjde han sig med att Mustafa visade upp sitt stämplade intyg, som jag skrivit under, och vi fick åka in. Jag fann Anton i skolsköterskans rum, sittandes på britsen, medan fröken läste sagor för honom. Det syntes inga som helst spår av olyckan, förutom ett blått streck på näsan och att han hade en annan T-shirt på sig. När han pratade lät han snuvig, men han sa att det inte gjorde ont längre. Vi hämtade ryggsäcken och vinkade hejdå till kompisarna och gick mot bilen. Då ropade rektorn på oss och ville ha en kram av Anton, eftersom han varit så modig och duktig. Under tiden kom en kille från expeditionen springande mot oss med en papperslapp. Vi var tydligen tvugna att ha ett intyg till säkerhetsvakterna i grinden för att få ta med oss Anton från skolområdet innan skoldagens slut. Väl i bilen ringde jag Urban för att kolla hur det gått på försäkringssidan. De hade sagt att vi skulle åka till Apollo-sjukhuset, för de har ett bra rykte, så då åkte vi dit. Det var ett stort sjukhus med massor av folk. Först blev vi skickade till akutmottagningen, där en läkare tittade på näsan och konstaterade att den inte var bruten så vi skulle inte behöva någon röntgen. Vi blev istället skickade till en annan avdelning för att få några mediciner utskrivna. Men först fick vi en lapp där de fyllt i namn, ålder och vilken avdelning vi skulle till. Kan ju berätta att det inte är det lättaste att hitta i en stor byggnad där det kryllar av en massa folk, men efter att jag frågat vid 4 olika "receptioner" hade vi kommit rätt. Men eftersom vi är utlänningar skulle vi först behöva gå till ett annat ställe, sa han, varför vet jag inte, men det var nåt med nåt papper, pass och visum... Sväng bara höger där framme, fick jag som vägledning. Eftersom jag vanligtvis inte går omkring med Antons pass i handväskan insåg jag snabbt att det här kommer bli besvärligt. Så jag slutade vara hönsmamma, frågade Anton om näsan kändes ok, klämde lite på den, litade på akutläkarens omdöme, tänkte igenom vilka mediciner de möjligen skulle skriva ut, och kom fram till att alvedonen hemma säkert är minst lika bra... Så vi lämnade sjukhuset, köpte McDonalds-mat och åkte hem. Anton har inte klagat det minsta på hela dagen, trots att han inte fick nåt smärtstillande, och varit precis som vanligt, så jag tror att jag fattade rätt beslut. I Sverige skulle jag inte ens drömma om att åka till sjukhuset för att ett av barnen blött näsblod. Men när man blir tillsagt att åka, så lyder man blint. Nu har jag iallafall fått lite insyn i den indiska sjukvåden och jag hoppas verkligen att jag slipper åka dit nån mer gång.
Dagen avslutades med att jag och Anton gjorde klart hans "poster"-läxa om midsommar, tyckte det kändes passande så här i luciatider.
Dagens lärdom: Det kommer hem en gubbe för att göra service på vattenreningen till "drinking water" utan att man behöver ringa efter det. Gratis dessutom, bara man kan visa upp kvittot på mojängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar